En oärlig, vacker kvinna.

Åt lunch idag ute på Skärgårdskrogen i Saltis med en arkitekt och två snickare. Vi åt alla fyra karré med stekt potatis och äppelmos.
Ett samtal om konst gick under kaffet efter maten. Var offentlig konst nödvändig, vem väljer den offentliga konsten och ska vi behöva betala genom skattemedel för konst vi inte tycker är vacker? Mm, mm. Ena snickaren sa att han inte var intresserad av något som var vackert, utan var intresserad av sanningen.
Eftersom jag var mer än 10 år yngre än de överiga runt bordet så satt jag tyst. Men jag tänkte att jag inte riktigt fattade vad han menade. Var han tex inte intresserad av vackra kläder? Jag tittade på honom och tankte, "kanske inte". Men vackra kvinnor då!? Vad sägs om en oärlig, vacker kvinna? Eller, var det just renheten och utstrålningen hos människa då hon är sann mot sig själv och andra, och inte hur snygg hon blir på bild, som tilltalade honom? Men har verkligen en snickare sådana åsikter, eller gillade han bara inte konst? Hur djup var egentligen den här sanningsmeningen?
Jag tycker att hans sanningstanke kan bli väldigt vacker i förlängningen.