Farmor lever.

Nu har Stieg Larssons Pappa och bror lovat tjugo miljoner till den sambo som Stieg levde med i många år och som blev arvslös. Men då ville dom att hon åtminstone skulle ringa och säga "tack".

Jag var på Södersjukhuset idag. Pappa mötte mig nere vid stora ingången.
Farmor låg på tredje våningen i ett rum med fin utsikt över Årstaviken. Faster Lena och min syrra var där också.
Farmor kunde inte åtnjuta utsikten för att hon har fått en blodpropp i hjärnan och blivit förlamad i halva kroppen. Hon gick på Morfin och sov. Av snarkningarna att dömma kunde man inte tro att hon låg in för döden. Hon lät som en halv sovsal som sövt sig själva med whiskey och öl.
Farmor vill inte begravas. Hon gillar inte tårarna som så ofta fälls i kyrkan. För farmor trodde inte att det var bra att gråta. "Man måste va stark" kunde hon säga till mig appropå ingenting. Farfars kyrkliga begravning gillade hon inte alls.
Alla utom jag hade nästan hela tiden en hand på henne. Jag kunde inte. Jag vet inte varför.
Vi gick ner till cafeterian och tog en fika. Jag frågade lite om farmor och jag fick reda på att hon hade en önskan om att vi skulle kremera henne och strö askan ut över havet från Birka Paradise, färjan som hon de senaste tjugo åren har åkt med nästan två gånger i veckan. Hon hade en usel pension men drygade ut kassan genom att smuggla sprit och cigaretter för att sälja till grannar och vänner hemma i Högdalen. Smugglingen kände jag till. Hon ville också ha en annons i en av de stora tidningarna. Jag skrattade till lite inombords. Jag hade inte tänkt på det förut men det måste va som ett sista avtryck man gör i den levande världen.
Lena ville henne ur livet redan idag. Pappa med och jag med. Syrran vet jag inte vad hon tyckte eller ville på den punkten. Det kändes åtminstone fel när hon låg där halvt förlamad och sov med morfin mot det onda.

På hemvägen så tänkte jag att arvet på de tjugo fribiljetterna till Birka Paradise skulle det inte bli så mycket bråk om och det kändes befriande.